Jag hade det på känn redan när jag påbörjade detta; jag är inte av det rätta "bloggvirket"! Så när min vän och tidigare förläggare gjorde mig påmind om att det runnit väldigt mycket vatten genom Björkaån sedan jag sist skrev en rad, insåg jag att nu gäller det antingen att lägga ner eller ta nya tag...
Att jag nu har greppat tangentbordet borde väl tyda på det sistnämnda. Och eftersom vi lite till mans väl har drabbats av den här vinterns gastkramande grepp, skyller jag givetvis på detta att inte den rätta inspirationen har infunnit sig.
Men plötsligt händer det saker igen som får mig att börja hoppas. Våren är på gång till slut. Om det råder det inga som helst tvivel även om det just nu åter har varit en kall natt i Skartofta och gårdagens vattenpölar är bottenfrusna.
Vad jag dock gläds åt är gårdagens stora "come back" när en ensam lärka på fladdrande vingar inspekterade åkrarna runt byn från hög höjd - faktiskt drillande - men sedan valde att fortsätta vidare. Den kunde ju ha stannat till lite kan man tycka, men bara det faktum att den valde en rutt mot norr kanske skall ses som ett hoppfullt tecken?
Snart fyller väl nya lärkor på söderifrån (kanske redan under dagen?) och vips tillhör den vardagsarterna igen som man alldeles för fort glömmer att notera...
Annars gäller för mig - som för så många andra konstnärer i Skåne så här års - att bli klar med det gångna årets alster till Konstrundan i påsk. Så skulle jag nu åter osidosätta denna blogg är detta ursäkten den här gången. För handen på hjärtat håller det ju inte att bara skylla på en seg vinter...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar