Nu går det undan!

Våren i Skåne har visat sina allra bästa sidor i ett par dagar nu. Inte nog med att fågellivet formligen sprudlar; insekterna har vaknat med! I går (25/3) var dagen då nässelfjärilen gjorde entré i Skartofta!
Dessutom hade bina vaknat till liv i kupan och på eftermiddagen kunde jag njuta av årets första nyckelpiga. Så nu är det ingen återvändo längre. Våren är här!

Norrländskt...

Så här års krockar nordligt och sydligt; I går kväll genade två älgar över åkern bakom gården och en skogssnäppa lyfte ur en väte. Tranor, sångsvan och sädgäss passerade över himlen.
Vad näst? En tjäder i äppelträdet?

Tomtlistan...

...växer för varje dag. Inte nog med att stararna löper amok bland de sex holkar vi lyckats fylla trädgården med. Vintergäcken börjar visa sig, snödropparna formligen rusar upp ur jorden och kors och tvärs över himlen drar sångsvan, gäss, vipor och rovfåglar. Det är ett vårinferno i Skartofta just nu!
Sensate arterna på listan: järnsparv och tutande hornuggla!

Efterlängtat!

Det är inte ofta jag längtar efter lera. Efter 25 år i Skåne kan man tycka att jag borde vara trött på det, men faktum är att jag knappt tror att mina stövlar varit leriga sedan någon gång före julafton! Frosten och den efterföljande tjälen kom ju i den vevan och sedan dess har trädgården, gårdsplanen, fårhagarna och byvägen varit stenhårda och vita. Men i natt slutligen släppte greppet efter ett dygn av enbart plusgrader!

Då jag nyss var ute med hundarna - klockan visade halv sju - kunde jag dessutom njuta av starsång från det gamla äppelträdet och grågäss som lågsniffade i diset över gården. Nu är det officiellt - skånevåren är här!

Och måleriet då? Tja, det är fortfarande mycket tid som går åt till fårfarmandet (även om 90 % av lammningarna är klara) men en och annan olja har jag lyckats avsluta i ateljén. Det är ju bråda dagar som väntar nu och bortåt 40-50 akvareller som skall ramas in. Men med två veckor kvar till Påsk känner jag mig oroväckande lugn fortfarande...

Nu lossnar det!

Äntligen känns det som om jag vågar skriva att våren har kommit till Skåne. Just den här morgonen måste det i alla fall vara så: klockan 06.00 satt nämligen staren på sin vanliga plats i toppen av den gamla asken och sjöng!

När jag först hörde honom var det som om sången var tvungen att skära igenom de lager på lager av skare, is och frostnupna grenar som stockat sig i skallen efter denna vinter. Sinnena är liksom inte förberedda och förmodligen uppfattade mina öron honom en stund innan hjärnan vaknade och ville erkänna att det faktiskt var starsång jag hörde...
Fantastiskt! Nu äntligen kan jag börja tro på våren!

Ursäkta...

Jag hade det på känn redan när jag påbörjade detta; jag är inte av det rätta "bloggvirket"! Så när min vän och tidigare förläggare gjorde mig påmind om att det runnit väldigt mycket vatten genom Björkaån sedan jag sist skrev en rad, insåg jag att nu gäller det antingen att lägga ner eller ta nya tag...

Att jag nu har greppat tangentbordet borde väl tyda på det sistnämnda. Och eftersom vi lite till mans väl har drabbats av den här vinterns gastkramande grepp, skyller jag givetvis på detta att inte den rätta inspirationen har infunnit sig.

Men plötsligt händer det saker igen som får mig att börja hoppas. Våren är på gång till slut. Om det råder det inga som helst tvivel även om det just nu åter har varit en kall natt i Skartofta och gårdagens vattenpölar är bottenfrusna.

Vad jag dock gläds åt är gårdagens stora "come back" när en ensam lärka på fladdrande vingar inspekterade åkrarna runt byn från hög höjd - faktiskt drillande - men sedan valde att fortsätta vidare. Den kunde ju ha stannat till lite kan man tycka, men bara det faktum att den valde en rutt mot norr kanske skall ses som ett hoppfullt tecken?

Snart fyller väl nya lärkor på söderifrån (kanske redan under dagen?) och vips tillhör den vardagsarterna igen som man alldeles för fort glömmer att notera...

Annars gäller för mig - som för så många andra konstnärer i Skåne så här års - att bli klar med det gångna årets alster till Konstrundan i påsk. Så skulle jag nu åter osidosätta denna blogg är detta ursäkten den här gången. För handen på hjärtat håller det ju inte att bara skylla på en seg vinter...